Mammas stora prins har fått feber... 

Så jag fick hem min lilla prins några dagar tidigare :)

 

Vi brukar försöka hjälpas åt så gott vi kan när barnen blir sjuka. Så för att Anders ska få lägga fullt fokus på att ta hand om Harry så har Ragnar fått komma till mig :)

 

Och jag tycker det är riktigt mysigt att få den här extra tiden med bara en av mina söne. Man kan se dem och ge dem lite mer extra tid :)

 

För både Harry och Ragnar har alltid varit väldigt avundsjuka på vanandra när det kommer till att få uppmärksamhet.

Pratar tex Harry med mig så måste Ragnar oxå prata med mig och likadant tvärtom....

Vilket i sin tur leder till att dem pratar en massa hela tiden böra för att prata. Inte alltid för att dem vill nått. Den andre får helt enkelt inte få mer uppmärksamhet än den ena...

 

Hoppas verkligen dem kommer växa ifrån det där, för dem blir så lugna och fina när man särar på dem....

Inte det att dem inte kan bete sig och va lugna och fina när dem är tillsammans...Men dem har en förmåga att tjafsa och bråka en del.

Bland annat på grund av uppmärksamheten, men även för att dem är helt olika i personligheten....

Roligt det där med syskon som har samma föräldrar men ändå blir så olika varandra :)

 

Harry är väldigt frammåt och social :) han älskar att prata och vara med och vill inte leka själv utan han vill ha en lekkompis.

Ragnar däremot är mer tystlåten även om spåket har släppt väldigt mycket på honom nu, och han kan prata på ordentligt. Men blir det mer folk så trivs han inte.

Så det är blandat det där med Ragnar dem gånger han har haft möjlighet att få börja senare på dagis, normalt börjar han 6.15. Åh då är det bara ca 3 barn där samtidigt och ibland är han först. men det trivs han jätte bra med. Då får han sitta och mysa och ha lugn och ro med fröken.

Men kommer han 1 timme senare så blir det helt fel...då har det hunnit komma många barn och det är inte lugn och ro som han vill ha det....Blir bara helt fel för honom, han känner sig inte alls nöjd med det. man kan riktigt se hur han känner sig obekväm. 

Så jg har slutat med att lämna honom senare de få dagar det finns möjlighet då han bara mår sämre av det...

Och han vill helst leka ensam....

Men båda 2 är väldigt bestämda i sina åsikter....

Så det blir lätt tjafs mellan dem men det är även väldigt mycket kärlek mellan dem.

 

Men jag älskar dem mest av allt och dem får mitt hjärta att smälta <3

 

 

 

 

 

 

Idag är tröttheten ernorm och den blir inte bättre av huvudvärk.....

Sista stunden på jobbet va mest bara tung, så kändes ändå skönt att få gå 40 minuter tidiagre för att det var dags för Harrys utvecklingssamtal. 

 

Gick lite bätrte än förra samtalet, men jag lider med Harry som redan nu i 1:an tycker att skolan är så jobbig.

Han kämpar på med svenska,matte och även engelska. Men han tycker att det är så tråkigt och har svårt men koncentrationen och motivationen. Tar tid för honom att komma igång på lektionerna så han kommer efter.

 

Vet inte riktigt hur jag ska göra för att hjälpa honom...

Vi har en fundering på att prova med hörlurar och se om han kanske då kan klara av att stänga ute dem andra och fokusera på det han ska göra.

För han brukar få gå undan tillsammans med några andra barn samt en extra fröken när dem har möjlighet till att ha 2  fröknar just för att han ska få lite lugn och ro och extra hjälp...

Men ändå så tar det för lång tid för honom att komma igång.

 

Så känner mig lite maktlös just nu i över hur jag ska göra för att kunna underlätta för honom och han inte ska komma efter i skolan hela tiden.

 

Måste försöka hitta tiden till att kunna lägga mer tid och hitta sätt som kan göra det roligt för honom med läsa,skriva och matten.....

 

Han kämpar ändå på bra i skolan och vi är väldigt stolta över honom :) 

Så vi firade med att Anders bjöd oss alla på Pizzerian efter mötet. Tror nog att barnen tyckte om att vi umgicks allihopa tilsammans :)

 

Och Fredrik tyckte nog det va skönt att få komma hemifrån :)

Dock fick han inte äta upp hela sin pizza för då trycker magsäcken för mycket på revbenen och han får så ont.

Han har en mikrospricka efter olyckan misstänker läkarna...

Så för att vara säker på att han inte skulle äta upp den sista pizzaslicen så hamnade den uppochner på min tallriket ovanpå mina rester som jag ändå inte skulle äta upp :)

 

Nä nu har jag startat en tvättmaskin för börja känna mig stressad över att barnen kommer på torsdag och det har inte blivit nån maskin körd sen dem åkte, så tvätthögen har bara växt så måste sluta upp med att ignorera den innan den blir gigantisk.....

 

Nä nu ska vi ses ta och krypa ner i soffan och se på Beck, både jag och Fredrik är helt slut nu....

Förra helgen skulle ha varit en helg fylld med födelsedagsfiranden,glädje och liv och rörelse.

Och allt går inte att pausa.....eller jo visst går det att göra det, men det är inte sådan jag är... 

Jag vill försöka att fortsätta leva som vanligt fast att jobbiga saker händer...

Jag var likadan när Harry fick cancer. livet pausar inte utan man ändrar bara sitt sätt att leva.

 

Jag känner att det är en stor skillnad att vara med om olycka/allvarlig sjukdom som anhörig hurvida det gäller ens barn och pojkvän.

 

Med Harry var jag med på ett helt annat sätt. Dels va han ju bara 2 år så han förstod inte vad han var med om, utan va som vilken 2-årig pojke som helst. Man kunde göra små utflykter om än att det bara bestod av att gå ner till huvudentrén och köpa en glass och sen gå ut och titta på bilarna och bussarna. För honom va det ju jätte spännande. Inte som att sjukdomen begränsade honom.

Och det var ändå jag som kunder kontrollera och styra hans vardag för att den skulle vara så bra och ändå normal som möjligt under ändå väldigt onormala förhållanden.

 

 

Men att vara anhörig till en vuxen som går ingenom en olycka är nått helt annat.

Där kan jag inte ha kontrollen och styra över vardagen, han är en vuxen människa med en egen vilja och bestämmande rätt.

Jag kan inte få honom till att vila mer om han själv inte vill det. Det är han som har kontrollen och inte jag.

Jag kan bara stå där på sidan och se på.

Se hur ont han har,men ändå har han en tjurighet i att han vill kunna göra saker själv

 

Jag vet inte mer om hans mående än vad han låter mig veta, Jag har ingen vetskap om vad som försegår i hans huvud.

Jag vet inte vilken smärta han känner om han inte säger nått. Jag kan se att det gör ont, men jag vet inte hur mycket, eller om han låter mig veta all smärta han känner.

 

Jag är där så nära, men ändå så långt borta.

Jag vill in under hans skin, in i hans huvud, känna det han känner, dela hans smärta.

 

Jag kan inte underlätta hans liv på samma sätt som jag kunde underlätta för Harry.

Jag kan inte bära Fredrik när man ser hur ont det gör för honom när han ska resa sig upp eller sätta sig ner.

Jag kan inte hjälpa honom mer än vad han ber om hjälp med. eller om jag kan lyckas se vad han behöver utan att han säger nått.

Men det är inte alltid så lätt då man har 2 barn och jobb att sköta också.

Det är inte lätt när orken inte räcker till, man vill vara göra allt man bara kan för att Fredrik ska må så bra som han kan, helst skulle jag vilja ta bort all hans smärta....

 

Tiden har inte funnits till att bara få stanna upp och bearbeta allt. För det är en väldigt känsoladdad bergochdalbana att gå från lycka till total ovishet och förtvivlan och sedan enrom rädsla över om han skulle överleva, sedan lättnad och sedan tillbaka till ovisheten om vad för eventuella skador han hade som inte var livshotande men som ändå kanske skulle förändra hans liv.

 

Men den här helgen pausa jag mitt liv,för det är det jag behöver nu.

Mitt liv har gått i 200 nu i en vecka. Då det även varit mycket på jobbet.

Barnen är hos sin pappa nu och jag kan släppa alla måsten.

Behöver inte tvätta om jag inte vill, kan låta disken vänta till en annan dag, måste inte fixa frukost,lunch och middag, kan bara äta en frukost den tiden man själv väljer att äta.Gå upp ur sängen först när man själv känner för det.

Måste inte gå ut och om man inte vill och orkar. Man måste inte vara närvarande hela tiden, man kan få försvinna in i sina egan tankar och stanna där.

 

Man kan bara få vara

 

 

Så den här helgen bara umgås vi och få tiden att bara vara med varandra och läka, både fysikt och psykist..

 

 

 

Det går framåt :D 

Det har förekommit väldigt många olika bud i media om olyckan angående chaufförernas tillstånd.

Och mycket av det har varit missvisande och inte korrekt.

 

Att kolla på live sändningen i efterhand ( hade ju fullt upp med annat medans det sändes) va ju nästan skrattretande pågrund av hur fel de hade angående vissa saker.

 

I ena stunden påstå att virkesbilen skulle ha kört ifrån olyckan, när man tydligt ser den lastbilen ligga i diket i bakgrunden, är ett hån mot honom.