Mitt inlägg riktar sig till dig,mamman som oxå har ett barn som fick hepatoblastom vid 2 års ålder. Vet inte hur jag ska få tag på dig, men jag hoppas du kommer tillbaka till bloggen och ser det här inlägget.

För jag känner igen mig själv i hur man letade runt på internet efter andra som hade varit med om samma sak och förrökte hitta information om hur det verkade gå för dem barnen för att på så vis kunna lista ut hur det ska gå för sitt eget barn.

 

Alla hanterar vi sorg och motgångar på olika sätt, så det gäller att hitta ett sätt som får det att funka just för sig själv.

Jag gick in i en bubbla i samma sekund som jag fick beskedet. Jag fällde inte många tårar utan jag gick genast in i att börja planera allt det praktiska med posten;tidningen och sådana saker.

Men jag isolerade mig oxå från att behöva prata med omvärlden om allt som hände. Jag hade underbara vänner och familj som tog hand om att sköta kontakten med mitt jobb,dagis mm. så jag kunde lägga all min fokus på att vara mamma till Harry.

Jag lät sköterskorna och läkarna sköta sitt,låta dem få göra det dem är bäst på. och jag gjorde det jag va bäst på. Vara mamma...

 

Att börja skriva på bloggen tyckte jag va väldigt skönt, det va ett sätt för mig att kunna nå ut till alla runt omkring oss som ville veta hur det gick för Harry.

Jag kunde ändå vara kvar i min bubbla. För så länge jag slapp sätta orden i min mun om vad som hände eller läsa högt alla fina komentarer på bloggen så bröt jag inte ihop. Men jag kunder aldrig prata om det högt utan att börja gråta.

Och idag är jag väldigt glad för att jag skrev i bloggen för nu har jag kvar Harrys resa i skrift. och läser i den lite nu och då för att bearbeta det vi har gått igenom och så finns det kvar för Harry om han vill kunna läsa om vad han gick igenom när han blir större.

 

När vi va där så försökte vi hitta på småsaker hela tiden, kunde va att gå ner i Stora entren och köpa en glass och gå ut titta på bussarna som åkte förbi. när han va fri droppställningen gick vi ner till dammen och matade änderna, besökte 4H gården, reptilhuset, ta en busstur ner på stan och äta nått.

Jag lånade en barnvagn från sjukhuset och gick många promenader med honom så fort han var fri från droppställningen.

Harry åt mest samma mat som mig och mamma när vi va inne på sjukhuset för att det skulle kännas mer som om det va en vanlig middag hemma.

Vi hade turen att Harry åt ändå ganska bra och då han drack välling så man kunde blanda ut den med sondnäring så Harry behövde aldrig nån knapp på magen.

 

Idag har det gått 5 år sedan Harry blev sjuk, han är helt frisk och har gått på jämna kontroller där allt har sett bra ut....

Det enda spår som han har efter cancern är en lättare hörselskada (han behöver inte ens hörselapparat) och han ärr på kroppen efter operationen och CVK.

 

om du vill prata mer eller fråga mer frågor så lämna din mail i en kommentar så kan jag kontakta dig.

 

Jag hoppas att allt kommer gå bra för er, och du är starkare än vad du tror och man anpassar sig väldigt fort till sitt nya liv med ett barn med cancer.

Massor av styrke kramar till er <3