Lilla älsklingen börjar bli riktigt stor nu och med väldigt mycket vilja :)

Han 2 första tänder har spuckit upp :) så gör riktigt ont när han vill bita på en :)

Så nu har han fått sin första tandborste :)

 

 

Han vill fortfarande stoppa in allt i mun :) och har nu börjat få tag i blommor och dra ut lådor när han går runt i gåstolen :) Och han blir riktigt förbannad när man tar av honom det han har hittat att bita på :)

 

Han tycker om när man pratar med honom och han vill gärna charmas med att lägga huvudet på sne och fyra av världens bredaste leende :)

 

 

Och han har väldigt kort stubin, och har inte mycket till tålamod :) 

Han är tvärt emot hur Harry var :)

De är så lika men ändå så olika :)

 

Idag har varit en riktigt härlig dag :)

Dagen började med härlig morgonmys med Harry :) 

 

Det var ju inte över bara för att Ragnar hade kommit ut...

Nu skulle ju moderkakan komma ut....

Å ont gjorde det,barnmorskan hjälpte till med att trycka hårt på magen...Jäklar va ont det gjorde...

Jag har för mig att Anders fick ta Ragnar medans de höll på med mig....

 

Tillslut så va det över.....Men fick ligga kvar med benen i ställningen för jag hade spruckit och de ville att en läkare skulle kolla på det för hon va osäker om en muskel va skadad...

Men det va den inte men va tvungen att sys då jag spuckit invändigt,utvändigt och det va bara 1 cm ifrån att ha spruckit hela vägen tillbaka till analen...

Att sy va inte heller nån höjade, ännu mera smärta även om hon la en bedövning...

 

När allt sånt äntligen va över så va det dags för fikat....

Men va så trött och påverkad av smärtan och hela händelsen så matlusten va inte på topp den här gången heller....

 

De ville att jag skulle upp och kissa, och det sved nått så fruktansvärt att kissa..kändes som om nån körde i en kniv i underlivet när man kissade....fy bubblan.....

Förstår varför man vill göra det i duschen istället.....

 

Sen så skulle jag prova att amma Ragnar....och det gick bra för honom att hitta rätt grepp, men jag var så otroligt trött så ville vara att han skulle suga färdigt så jag kunde sova..så kändes mest bara som en lång plåga som jag ville skulle ta slut...

Så fort han va färdig så gav jag honom till Anders...orkade inte hålla honom längre, all min energi va borta....

Vilket inte är så konstigt då man varit vaken hela natten och fött ett barn...

Sen sov jag....

 

Klockan 9:50 så va det dags att åka hem..Tyckte inte att det va någon ide att ta in på patienthotellet, visst va man trött,men samtidigt rastlös..och saknade Harry så mycket....Så vi åkte hem.

Va så passande att den söndagen så fyllde min farfar år och det skulle vara middag hos dem, så va passande att låta folk få se honom och vi slapp göra mat :) Och det va trevligt att träffa familjen :) Och även min äldsta vän va på samma gata den dagen och fick oxå träffa Ragnar :)

 

Men jag skulle inte vilja säga att första tiden va så att man vandrade på rosa moln, snarare mörka moln....

Mådde inge bra, då det bara gjorde ont...

Gjorde så ont att gå på toa så hade ingen lust alls att lämna hemmet...

hade ångest för att äta mat då det måste ut sen igen....då det gjorde så ont att kissa så ville jag inte ens tänka på smärtan av att bajsa....så på kvällarna proppade jag i mig katrinplommon för att bli riktigt lös....

 

Less och nere över att fortfarande känna sig så tjock utan att kunna göra något åt det...min dåliga fot gör att jag inte kunde gå ut på promenader....Satt jag så fick jag fruktansvärt ont i svanskotan....Så ligga eller sitta på nått mjukt va det enda som funkade. ännu en till sak som gjorde att man inte ville lämna hemmet...

 

Amningen funkade inte lika bra som med Harry...gick bra den första tiden...men jag verkade inte ha tillräckligt med mat så han blev aldrig nöjd när man ammade honom utan nästan mer frustrerad...

Han slet ofta i bröstvårtorna så de blev såriga och började blöda...gjorde ont att amma..

så ville inte åka hemifrån på grund av det.....

Tillslut så fick jag börja ge modersmjölkersättning...Och då blev det mycket bättre...

 

Tyckte bara att första tiden va hemsk.....Ragnar skulle bäras och vara med för att va nöjd, så hade svårt att hinna med allt annat, och hinna med Harry, han var ju van att ha all uppmärksamhet...Och smärtan på det...

 

Va allmänt nedstämd och njöt inte alls av första tiden...

 

Det är först nu efter några månader som jag njuter och mår bra :) har dock fortfarnade problem med foten och svanskotan, men svanskotan är ändå mycket bättre.och foten är ärftlig så det får jag leva med...

 

Och det är så skönt nu när Ragnar kan sitta och när han har gåstolen :) Han är nöjdare och jag kan få saker gjorda sammtidigt :)

 

Så nu njuter jag för fullt av mina älskade killar :)

 

Men jag vet ärligt talat inte om jag blir nån som förespråkar vaginalförlossning framför kejsarsnitt...

För på alla sätt och vis så mådde jag bättre efter kejsarsnittet....

Men det enda som va bättre med vaginalförlossning va att få upp honom på bröstet direkt efteråt...

Visst det va en häftig upplevelse men det är nått man ändå kan leva med utan att ha upplevt..

 

För den häftigaste upplevelsen börjar efter man har fått sitt barn :)

Hur man får dem blir i samma stund väldigt ovesäntligt.....

 

 

 

Jag har tänkt många gånger att jag skulle vilja skriva ner min berättelse om när Ragnar föddes och första tiden eftertåt utifrån alla känslor som jag hade men höll inom mig, för jag vet att jag inte är den ändå som har haft dem känslorna....

 ...................................................................................

 

Jag jobbade hela graviditeten och det tyckte jag va skönt för tiden gick så fort :) Och jag va helt säker att det skulle bli som med Harry att förlossningen inte skulle funka av sig själv och gå över tiden 2 veckor och sen skulle de bli igångsättninge, så såg det som så att jag skulle hinna vila de 2 veckor jag gick över tiden...

 

Jag jämnförde hela tiden allt med hur det hade varit när Harry föddes...Det va ju trots allt det enda jag kunde jämnföra med...

Jag va väldigt nervös inför en vaginalförlossning...Jag hade ju provat på kejsarsnitt och trots att det blev komplikationer efter snittet så tyckte jag det va helt okej, hade inte ont så mycket, utan kände mig som människa igen ganska fort efter Harry va född...

Och man har ju hört att det ska ju vara så bra att föda vaginalt och att man återhämtade sig så fort,

även hört att man skulle återhämta sig fortare än efter kejsarsnitt...

 

Så såg fram emot det både med spänning inför själva upplevelsen och att kunna få upp mitt barn på mitt bröst så fort han va född,

och att den här gången få vara med mitt barn direkt och inte få ligga på ett uppvak och inte se mitt barn på nästan 2 timmar..

Men kände även en rädsla inför smärtan som följder med en vaginalförlossning...

Den lilla smärta jag han känna med de ynka värkarna jag hade med Harry skrämde mig, jag tycker verkligen inte om smärta....

 

Så inför Ragnars födsel så försökte jag förbereda mig så mycket jag kunde...

Köpte böcker om att möta smärtan vid förlossning, läste på mycket, tränande på andningen, gjorde iordning en spellista på spotify med lugna men peppande låtar...

Jag skulle klara det här......

Hurvida jag skulle ta smärtlindring hade jag inte bestämt mig utan tänkte ta det som det kom, men hade bestämt för mig att jag tänker inte ha ont om jag mår dåligt av det, utan då tar jag hellre Epiduralbedövning, för jag ville att det skulle bli en possitiv upplevelse...Det va det viktigaste..

 

Den 27 mars så började förvärkarna....tyckte inte alls om smärtan, och ångesten började komma smygandes...

Tyckte inte om det här, hade bara negativa tankar, smärtan jag känner är bara onödig, jag kommer inte att öppnas, det kommer inte funka den här gången heller....

Grannen hjälpte mig att vara uppe och gå och andas genom förvärkarna....

De höll på i några dagar, dag som natt...

Den 30 mars på kvällen så fick jag en ihållande smärta i magen och ryggen...kände att det va inte en värk,men smärtan ville inte ge med sig....stod lutad över en stol och ville inte röra mig...det gjorde så fruktansvärt ont..

Stod bara och skakade och grinade av smärtan....

 

Anders ringde in till förlossningen och vi fick komma in....Anders packade in Harry i bilen, och jag stod på alla 4 i passagerarsätet och lutade mig mot stolsryggen..klarade inte av att sitta...

Vi lämnade av Harry hos mina föräldrar, och for vidare till förlossnignen...

Anders släppte av mig vid huvudingången på sjukhuset medans han parkerade...Vi började gå in och tänkte först strunta i att ta rullstolen, för det gjorde så ont att sitta , men efter att ha gått en bit så insåg att jag kommer inte klara av att ta mig hela vägen bort till förlossningen...Idioti känns det som att flytta förlossningen så långt bort från ingången....

Så Anders gick tillbaka och hämtade en rullstol som han kunde köra mig till förlossningen i...

 

Vi fick en jätte trevlig barnmorska :) den värsta smärtan gav med sig...Men vi fick fick stanna kvar, och det är jag väldigt glad för....

Jag provade på att bada och det va skönt, men tänkte bara att jag kommer inte öppna mig nå mer....

De sa att jag öppnat mig 3 cm innan jag badade, men för mig va det inte värt nått...Jag öppnade mig till 3 med Harry oxå...så det va ju inte konstigt...Men jag var övertygad om att där va det stopp, min kropp kan inte mer...

 

Hade badat färdigt när klockan va 00:35...Så provade på lustgasen...provade aldrig den med Harry....tyckte inte om den då den fick mig att må dåligt...kräktes flera gånger, men det va skönt att ha nått att fokusera på när värken kom...

Låg mest bara och blundade hela tiden och va i min egen värld...Märkte inte mycket om vad som hände runt omkring mig...

 

Direkt efter jag har badat klart så gör de så att vattnet går...men inte blev jag possitiv för det...de gjorde ju det med Harry oxå och inte hjälpte det då, så varför skulle det funka nu.....

 

 

De sa åt mig att att ta tag i handtagen på sängen och dra när jag krystade, jag skulle inte skrika utan fokusera på att krysta....

Jag drog inte utan tyckte bättre om att trycka bort handtagen och struntade i att inte skrika för det kändes bättre när jag gjorde det :)

Och det funkade ju det oxå :)

 

För 17 minuter senare sa de åt mig att det va dags att jag öppnade mina ögon för nu nu kommer barnet ut :)

03:47 Kom den underbaraste pojken upp på mitt bröst, och bajsar på mig :)

 

 

......................................................................................

 

Jag får dela upp berättelsen i 2 delar då det kommer bli väldigt långt annars....

Del 2 kommer imorgon....

Idag va det dags för de vanliga rutinkontrollerna Harry gör var ca var 3 månad.

Känns skönt att de har sån koll på honom. Och skulle vilja ge en stor ros till Harrys läkare och alla andra på barnmottagningen som tar hand om Harry.

 

 

Vi har haft lite tankar kring att Harry är så trött när han har varit på dagis.

Jag tycker att han är lite för trött med tanke på att han bara är där 5 timmar 3 dagar i veckan, och han börjar ju inte förens 8:45 så han brhöver ju inte gå upp super tidigt på morgonen.

Men han har ju sin hörselskada så med största sannorlighet så är det den som gör att han blir så trött..

Men känner att jag ville ta upp det och att det kollar blodvärde och så för att se att det inte är nått annat som är orsaken.

 

För det enda symptom Harry hade innan veckan vi fick veta att han hade cander så va det just onormalt trött..

Men då tyckte jag att det verkade logiskt att det var på grund av att vi hade ställt om klockan till sommartid och han hade långa dagar på dagis....

Men jag/vi tänker inte göra det misstaget igen, så nu vill jag kolla upp det direkt..

 

Och Harrys underbare läkare förstår det och lyssnar på våran oro så vi kollade blodtryck,blodvärde och han passade även på att kolla alfaphetaproteinet...

Sen ringde han innan han gick hem från jobbet med provsvaren och allt hade sett jätte bra ut :)

Sån lättnad och så snällt av honom att ringa samma dag :)

 

Det finns ett annat alternativ kvar till varför han kan vara trött och det va att han såg att den högra polypern var förstorad...tror det va det :) va nått med vävnad på höger sida och polypern :) jag har ju minne som en guldfisk :)

Harry gör andingsuppehåll ibland på nätterna och snarkar ibland. Men jag har aldrig tänkt på hur ofta det är eller hur länge han gör andningsuppehåll...

Så ska skriva upp sånt tills han ska dit igen i december :)

 

Jag ska även ta kontakt med personalen på magnetröntgen för att kolla möjligheten för Harry att få komma dit och göra studiebesök så vi kan börja jobba för att bli fri sövningen i framtiden :)

Harry är ju väldigft rädd för nya saker och speciellt för ljud, så kommer krävas mycket tid och mod för Harry att klara det...Men när han sen väl vågar det så är jag säker på att det kommer gå galant även i framtiden :)

 

 

 

Nu är du 6 månader och idag är även din Namnsdag :)

Du är en stor kille nu :) Och halva min föräldraledighet är gjord :) sen är det Anders tur...

Det känns lite vemodigt, samtidigt som jag längtar tillbaka till jobbet så trivs jag med att vara hemma :)

Tänker njuta så mycket jag kan av mina sista månader hemma :)

 

Ragnar är så go och glad kille :)