Dagen då orken tog slut
Jag som alltid har varit så full av liv..
Full av glädje och skratt...
Ofast är mina känslor på utsidan av kroppen.
Är jag glad så syns det,är jag ledsen så syns det, är jag fundersam så syns det,
är jag frusterad.....
så syns det.....
Men en dag så kände jag ingeting längre....ingen glädje, ilska, sorg....
Det var bara tomt.........
Och känslan av tomhet är den värsta känlsan jag har känt....
För hur gör man för att ta sig ur det och börja känna saker???
Känslor är ju något som bara finns där av sig själv......
Ingenting fungerade längre...var bara ett kaos i mitt huvud...
Att jobba gick inte längre.
För hjärnan vill inte fungera.....
Klarade inte av att planera,tänka,agera....det va bara tomt i huvudet....
Samma vecka som jag gick hem från jobbet så fick jag en panikångestattack.
Tomheten och maktlöseheten kom över mig,
började andas på tok för fort, grät helt okontrollerat, fick tryck över bröstet,
bortdomningar i armarna men ändå så kröp det i kroppen,
fick ingen ro,
kunde inte ligga still för det va en sådan obehagskänsla i kroppen som är svår att beskriva..
Obehags känslan kommer ibland krypandes tillbaka, speciellt då jag har mina sämre dagar.
Med hjälp och stöttning av en vän tog jag steget att gå hem från jobbet..
För det som en gång va Elin fanns inte kvar...
Va bara ett tomt skal. Blev sur och irriterad på folk som ville mig nått, sur och irriterad på mina barn...
För hur ska jag kunna hjälpa folk, lösa problem när inget fungerar???
När det bara blir tomt i mitt huvud så fort jag måste ta ett beslut????
Och livet består ju av att man ständigt måste ta beslut....
vilken väg ska jag ta till affären? vilken affär ska jag handla på? vilka kläder ska jag ha på mig? vilka kläder ska barnen ha på sig? vad ska vi äta till middag? vilket märke på korven ska jag köpa? vilket ris ska jag välja? vilken lösning på anpassningen ska jag göra på den här stolen för att det ska bli så bra som möjligt? vilket material blir bäst att använda? vilken skruv ska jag ta?
Alla dessa små saker som i normala fall bara är vardag, och som man bara gör...
Gör nu så att det bara blir tomt i huvudet...
På jobbet kändes det som om det ropades Elin, Elin, Elin hela tiden
och när jag kom hem va det mamma, mamma, mamma
Konstant någon som ville mig något....
Problem på jobbet som ska lösas,motgångar för barnen på dagis och skola som ska lösas.
Men när fanns tiden för mig att få andas?...att bara få vara.....tid att få ha egna tankar och funderingar....
Va/är så trött hela tiden, ville inte gå och sova tidigt för att ta igen sömnen, för jag ville inte att dagen skulle börja om igen.....
Kan inte ens planera in vad jag ska äta till middag när jag vaknar på morgonen. för jag kan bara planera ett steg i taget...först måste jag ju välja kläder för dagen och sen komma på vad jag ska äta till frukost....
Det är verkligen ett steg i taget nu som gäller.....
Och för en som har haft ett enormt kontrollbehov är det tufft att släppa det och lära sig att aceptera att jag inte längre klarar av att planera,utan måste ta det som det kommer....
Är enormt tacksam för Fredrik som är sådan enorm klippa för mig.
För att han står kvar vid min sida, även då jag har de dagar då jag inte klarar av att släppa in honom för nära mig.
För de dagar jag bara känner tomhet, så får även han bara tomhet från mig.
Jag älskar dig mer än vad ord kan beskriva
Du får mig att känns mig hel
