När vardagen ska komma tillbaka
Och allt går inte att pausa.....eller jo visst går det att göra det, men det är inte sådan jag är...
Jag vill försöka att fortsätta leva som vanligt fast att jobbiga saker händer...
Jag var likadan när Harry fick cancer. livet pausar inte utan man ändrar bara sitt sätt att leva.
Jag känner att det är en stor skillnad att vara med om olycka/allvarlig sjukdom som anhörig hurvida det gäller ens barn och pojkvän.
Med Harry var jag med på ett helt annat sätt. Dels va han ju bara 2 år så han förstod inte vad han var med om, utan va som vilken 2-årig pojke som helst. Man kunde göra små utflykter om än att det bara bestod av att gå ner till huvudentrén och köpa en glass och sen gå ut och titta på bilarna och bussarna. För honom va det ju jätte spännande. Inte som att sjukdomen begränsade honom.
Och det var ändå jag som kunder kontrollera och styra hans vardag för att den skulle vara så bra och ändå normal som möjligt under ändå väldigt onormala förhållanden.
Men att vara anhörig till en vuxen som går ingenom en olycka är nått helt annat.
Där kan jag inte ha kontrollen och styra över vardagen, han är en vuxen människa med en egen vilja och bestämmande rätt.
Jag kan inte få honom till att vila mer om han själv inte vill det. Det är han som har kontrollen och inte jag.
Jag kan bara stå där på sidan och se på.
Se hur ont han har,men ändå har han en tjurighet i att han vill kunna göra saker själv
Jag vet inte mer om hans mående än vad han låter mig veta, Jag har ingen vetskap om vad som försegår i hans huvud.
Jag vet inte vilken smärta han känner om han inte säger nått. Jag kan se att det gör ont, men jag vet inte hur mycket, eller om han låter mig veta all smärta han känner.
Jag är där så nära, men ändå så långt borta.
Jag vill in under hans skin, in i hans huvud, känna det han känner, dela hans smärta.
Jag kan inte underlätta hans liv på samma sätt som jag kunde underlätta för Harry.
Jag kan inte bära Fredrik när man ser hur ont det gör för honom när han ska resa sig upp eller sätta sig ner.
Jag kan inte hjälpa honom mer än vad han ber om hjälp med. eller om jag kan lyckas se vad han behöver utan att han säger nått.
Men det är inte alltid så lätt då man har 2 barn och jobb att sköta också.
Det är inte lätt när orken inte räcker till, man vill vara göra allt man bara kan för att Fredrik ska må så bra som han kan, helst skulle jag vilja ta bort all hans smärta....
Tiden har inte funnits till att bara få stanna upp och bearbeta allt. För det är en väldigt känsoladdad bergochdalbana att gå från lycka till total ovishet och förtvivlan och sedan enrom rädsla över om han skulle överleva, sedan lättnad och sedan tillbaka till ovisheten om vad för eventuella skador han hade som inte var livshotande men som ändå kanske skulle förändra hans liv.
Men den här helgen pausa jag mitt liv,för det är det jag behöver nu.
Mitt liv har gått i 200 nu i en vecka. Då det även varit mycket på jobbet.
Barnen är hos sin pappa nu och jag kan släppa alla måsten.
Behöver inte tvätta om jag inte vill, kan låta disken vänta till en annan dag, måste inte fixa frukost,lunch och middag, kan bara äta en frukost den tiden man själv väljer att äta.Gå upp ur sängen först när man själv känner för det.
Måste inte gå ut och om man inte vill och orkar. Man måste inte vara närvarande hela tiden, man kan få försvinna in i sina egan tankar och stanna där.
Man kan bara få vara
Psykist är jag helt slut,kroppen är helt slut....
Så den här helgen bara umgås vi och få tiden att bara vara med varandra och läka, både fysikt och psykist..
