Från början när jag gick hem från jobbet i mitten av maj så ville jag inte träffa folk, ville inte prata med nån.

Ville bara vara ifred.....

 

Rädslan va så stor över att ingen skulle förstå varför jag gått hem.....

Att ingen skulle förstår att innerst inne så mådde jag verkligen inte bra, oavsett vad det har sett ut som utåt.

 

Och tyvärr så fanns det nån som inte förstod, vilket i sig gjorde rädslan ännu större...

Tänk om det va fler som inte skulle förstå, bara se en som överdriver och har valt en enkel väg med att gå hem.

 

När det i själva verket är det tuffaste jag har gjort.

 

Att våga säga till min chef att nu mår jag väldigt dåligt, jag behöver hjälp.

Jag som tidigare alltid har tyckt att det varit jobbigt att säga att jag känner mig sjuk och måste gå hem,

har alltid istället hållt ut dagen ut och sen försökt vila bort feber eller huvudvärk när jag kommit hem.

Bara för att slippa säga att jag känner mig så sjuk att jag inte kan jobba.

 

Men jag har haft ett fint stöd i min chef som har hjälpt mig bra med att få kontakt med företagshälsovården.

 

Helst ville jag bara vara hemma på dagarna...Rädslan över att träffa någon jag kände va för stor...

Rädd att bli dömd, rädd att folk skulle tycka att klarar hon av att handla mat så klarar hon ju av att jobba,

kan hon tvätta bilen så kan hon jobba, med mera...

 

Men att det i själva verket är det ju så att jag måste handla mat...

för jag måste ju äta, mina barn måste ju ha mat.

Och plötsligt en dag så kände jag att jag hade liten gnutta av ork och lust till att göra något,

så jag tvättade bilen. att sedan orken va helt slut för resten av dagen efter det vet ju ingen...

 

Men jag blev rädd för att folk tro....Rädd för att folk inte skulle förstå.....

 

Nu först 1 ½ månad senare har jag börjat ge mig ut...lite grann i alla fall...

eller jag kanske inte så mycket mer än i början igentligen,

men tanken inför det gör mig inte lika rädd längre....

Jag har börjat acceptera och tar in att det trots allt är många som ändå förstår, som inte dömer mig.

Så har kunnat börja känna ett annat lugn i kroppen.

För jag har börjat kunna släppa kontrollen.

Känna att det är okej att inte veta hur morgondagen kommer se ut när jag går och lägger mig på kvällen.

 

Men det funkar ju just nu...För jag kan släppa allt, så gott som....Förutom sånt som har med barnen att göra...

Men jag blir nervös när jag tänker frammåt, för vad händer den dagen då jag måste börja ha koll på saker igen, när jag inte längre kan släppa allt, när jag ska börja jobba igen....???

 

Vad kommer hända då??? Hur kommer min kropp och mitt huvud reagera?????

 

Men jag hade faktiskt en dag för nån vecka sedan, då jag kända mig som vanligt.

Då jag kände mig full av liv, och jag kände att jag log med hela ansiktet när jag pratade med folk.

En dag då jag va Elin igen....

 

Tyvärr va dem känslorna som bortblåst dagen efter,

men det betyder så otroligt mycket för mig att få ha haft den dagen,

för jag kan inte riktigt minnas när jag sist hade den känslan i kroppen.

Men jag vet att det finns där inom mig, jag måste bara få läka och få ordning på saker i mitt liv..