8 maj 2010
ja den 8 maj 2010 va inte en glad dag som den är idag 1 år senare...
8 maj 2010
påsk (april) 2011 :)
Det var då vi fick veta att Harry hade en förändring på levern....Den dagen va startskottet för en ny resa som skulle ta fart för oss...En resa som har förändrat mig jätte mycket som person och jag har fortfarande mycket kvar att bearbeta...
Sorg är något som jag känner i dagsläget är fullt..jag orkar inte ta in mer jobbiga och sorgliga saker...känner mig lite som en gås som vattnet bara rinner av...
jag gjorde nog anders lite ledsen förra helgen då han ramlade och slog sig och fick åka in på sjukhuset så orkade jag inte ens bli orolig...
Och jag kan nog lätt bli grinig över en dels problem, orkar inte alltid lyssna...Jag inbillar mig att jag börjar bättre mig på den fronten :)
Men jag har sett så mycket sorg det senaste året och hur barn har förlorat sin kamp mot cancern och barn som är påväg att förlora kampen...Kan inte ens föreställa mig hur de och deras familjer mår...
Mina tankar finns ständigt hos dem....
Missförstå mig inte nu, Jag är så otroligt tacksam över att Harry är frisk idag och att allt har gått så otroligt bra för honom...men det känns samtidigt så otroligt orättvist att andra barn får både hårda och kämpiga resor, de får kämpa länge och får bakslag...och så vi där Harry blev pigg ganska fort efter det att han hade kommit igång med sin cellgiftbehandling....vi behövde aldrig operera in en knapp i magen för sondmatning, va bara den allra första tiden som han inte orkade gå eller leka utan ville bara få åka vagn...sen flöt allting bara på....
10 maj åkte vi till umeå för första gången, då hade han en gigantisk stor levertumör som hade spruckit och sen i mitten av november gjorde Harry sin sista cellgiftbehandling... Och idag så är han en pigg och levnadsglad pojke :)
Men det va först när Tindras kamp mot sin levertumör började som jag samtidigt började bearbeta även Harrys sjukdomsresa. Hennes kamp började i november då harry gjorde sin sista behandling...Vi träffade henne då..Men hennes kamp slutade tyvär nu i april...och de är något som jag har tagit väldigt hårt...återigen denna känsla av total orättvisa...Kan inte ens föreställa mig hennes föräldrars, familj och vänners sorg....
Ibland så skulle jag vilja trycka på en pausknapp...livet rullar på så fort, jag hinner liksom inte med....Jag är så otroligt glad över att ha honom i livet och hos mig, men han är inne i trotsåldern och jag kan bli aldelles tokig på honom när han testar hela tiden, känna att jag blir så arg på honom och less när han håller på varenda dag..men då mår jag så dåligt över att känna så då jag borde vara glad över varje minut som jag får ha honom hos mig då man har lärt sig att livet kan ändras på ett ögonblick...
Så en av mina favorit stunder under dygnet är då jag får ha honom bredvid mig i sängen på kvällen och bara kan ligga och titta på honom hur länge jag vill utan att det händer en massa saker hela tiden...då är det som om tiden står stilla och jag kan bra njuta fullt ut av att han är där och han är frisk och är min underbara son :)
Givetvis så är ju dagen full av glädje stunder de oxå :)
Är bara det att då man själv inte är på topp så har man inte det långa tålamodet man önskar man hade när han börjar trottsa...
Harry samma kväll som vi kom upp till Umeå första gången :)
Tycker han ser ut som Toker i de sju dvärjarna här :) det här är taget under den första tiden i umeå då han hade sin period då han bara skulle åka vagn :)
Snart ska jag gå och lägga mig i sängen och ligga och njuta av att bara titta på Harry :) För inatt så vill jag ha honom sovandes i våran redan då jag går och lägger mig :)
8 maj 2010
påsk (april) 2011 :)
Det var då vi fick veta att Harry hade en förändring på levern....Den dagen va startskottet för en ny resa som skulle ta fart för oss...En resa som har förändrat mig jätte mycket som person och jag har fortfarande mycket kvar att bearbeta...
Sorg är något som jag känner i dagsläget är fullt..jag orkar inte ta in mer jobbiga och sorgliga saker...känner mig lite som en gås som vattnet bara rinner av...
jag gjorde nog anders lite ledsen förra helgen då han ramlade och slog sig och fick åka in på sjukhuset så orkade jag inte ens bli orolig...
Och jag kan nog lätt bli grinig över en dels problem, orkar inte alltid lyssna...Jag inbillar mig att jag börjar bättre mig på den fronten :)
Men jag har sett så mycket sorg det senaste året och hur barn har förlorat sin kamp mot cancern och barn som är påväg att förlora kampen...Kan inte ens föreställa mig hur de och deras familjer mår...
Mina tankar finns ständigt hos dem....
Missförstå mig inte nu, Jag är så otroligt tacksam över att Harry är frisk idag och att allt har gått så otroligt bra för honom...men det känns samtidigt så otroligt orättvist att andra barn får både hårda och kämpiga resor, de får kämpa länge och får bakslag...och så vi där Harry blev pigg ganska fort efter det att han hade kommit igång med sin cellgiftbehandling....vi behövde aldrig operera in en knapp i magen för sondmatning, va bara den allra första tiden som han inte orkade gå eller leka utan ville bara få åka vagn...sen flöt allting bara på....
10 maj åkte vi till umeå för första gången, då hade han en gigantisk stor levertumör som hade spruckit och sen i mitten av november gjorde Harry sin sista cellgiftbehandling... Och idag så är han en pigg och levnadsglad pojke :)
Men det va först när Tindras kamp mot sin levertumör började som jag samtidigt började bearbeta även Harrys sjukdomsresa. Hennes kamp började i november då harry gjorde sin sista behandling...Vi träffade henne då..Men hennes kamp slutade tyvär nu i april...och de är något som jag har tagit väldigt hårt...återigen denna känsla av total orättvisa...Kan inte ens föreställa mig hennes föräldrars, familj och vänners sorg....
Ibland så skulle jag vilja trycka på en pausknapp...livet rullar på så fort, jag hinner liksom inte med....Jag är så otroligt glad över att ha honom i livet och hos mig, men han är inne i trotsåldern och jag kan bli aldelles tokig på honom när han testar hela tiden, känna att jag blir så arg på honom och less när han håller på varenda dag..men då mår jag så dåligt över att känna så då jag borde vara glad över varje minut som jag får ha honom hos mig då man har lärt sig att livet kan ändras på ett ögonblick...
Så en av mina favorit stunder under dygnet är då jag får ha honom bredvid mig i sängen på kvällen och bara kan ligga och titta på honom hur länge jag vill utan att det händer en massa saker hela tiden...då är det som om tiden står stilla och jag kan bra njuta fullt ut av att han är där och han är frisk och är min underbara son :)
Givetvis så är ju dagen full av glädje stunder de oxå :)
Är bara det att då man själv inte är på topp så har man inte det långa tålamodet man önskar man hade när han börjar trottsa...
Harry samma kväll som vi kom upp till Umeå första gången :)
Tycker han ser ut som Toker i de sju dvärjarna här :) det här är taget under den första tiden i umeå då han hade sin period då han bara skulle åka vagn :)
Snart ska jag gå och lägga mig i sängen och ligga och njuta av att bara titta på Harry :) För inatt så vill jag ha honom sovandes i våran redan då jag går och lägger mig :)
