Jag har tänkt många gånger att jag skulle vilja skriva ner min berättelse om när Ragnar föddes och första tiden eftertåt utifrån alla känslor som jag hade men höll inom mig, för jag vet att jag inte är den ändå som har haft dem känslorna....

 ...................................................................................

 

Jag jobbade hela graviditeten och det tyckte jag va skönt för tiden gick så fort :) Och jag va helt säker att det skulle bli som med Harry att förlossningen inte skulle funka av sig själv och gå över tiden 2 veckor och sen skulle de bli igångsättninge, så såg det som så att jag skulle hinna vila de 2 veckor jag gick över tiden...

 

Jag jämnförde hela tiden allt med hur det hade varit när Harry föddes...Det va ju trots allt det enda jag kunde jämnföra med...

Jag va väldigt nervös inför en vaginalförlossning...Jag hade ju provat på kejsarsnitt och trots att det blev komplikationer efter snittet så tyckte jag det va helt okej, hade inte ont så mycket, utan kände mig som människa igen ganska fort efter Harry va född...

Och man har ju hört att det ska ju vara så bra att föda vaginalt och att man återhämtade sig så fort,

även hört att man skulle återhämta sig fortare än efter kejsarsnitt...

 

Så såg fram emot det både med spänning inför själva upplevelsen och att kunna få upp mitt barn på mitt bröst så fort han va född,

och att den här gången få vara med mitt barn direkt och inte få ligga på ett uppvak och inte se mitt barn på nästan 2 timmar..

Men kände även en rädsla inför smärtan som följder med en vaginalförlossning...

Den lilla smärta jag han känna med de ynka värkarna jag hade med Harry skrämde mig, jag tycker verkligen inte om smärta....

 

Så inför Ragnars födsel så försökte jag förbereda mig så mycket jag kunde...

Köpte böcker om att möta smärtan vid förlossning, läste på mycket, tränande på andningen, gjorde iordning en spellista på spotify med lugna men peppande låtar...

Jag skulle klara det här......

Hurvida jag skulle ta smärtlindring hade jag inte bestämt mig utan tänkte ta det som det kom, men hade bestämt för mig att jag tänker inte ha ont om jag mår dåligt av det, utan då tar jag hellre Epiduralbedövning, för jag ville att det skulle bli en possitiv upplevelse...Det va det viktigaste..

 

Den 27 mars så började förvärkarna....tyckte inte alls om smärtan, och ångesten började komma smygandes...

Tyckte inte om det här, hade bara negativa tankar, smärtan jag känner är bara onödig, jag kommer inte att öppnas, det kommer inte funka den här gången heller....

Grannen hjälpte mig att vara uppe och gå och andas genom förvärkarna....

De höll på i några dagar, dag som natt...

Den 30 mars på kvällen så fick jag en ihållande smärta i magen och ryggen...kände att det va inte en värk,men smärtan ville inte ge med sig....stod lutad över en stol och ville inte röra mig...det gjorde så fruktansvärt ont..

Stod bara och skakade och grinade av smärtan....

 

Anders ringde in till förlossningen och vi fick komma in....Anders packade in Harry i bilen, och jag stod på alla 4 i passagerarsätet och lutade mig mot stolsryggen..klarade inte av att sitta...

Vi lämnade av Harry hos mina föräldrar, och for vidare till förlossnignen...

Anders släppte av mig vid huvudingången på sjukhuset medans han parkerade...Vi började gå in och tänkte först strunta i att ta rullstolen, för det gjorde så ont att sitta , men efter att ha gått en bit så insåg att jag kommer inte klara av att ta mig hela vägen bort till förlossningen...Idioti känns det som att flytta förlossningen så långt bort från ingången....

Så Anders gick tillbaka och hämtade en rullstol som han kunde köra mig till förlossningen i...

 

Vi fick en jätte trevlig barnmorska :) den värsta smärtan gav med sig...Men vi fick fick stanna kvar, och det är jag väldigt glad för....

Jag provade på att bada och det va skönt, men tänkte bara att jag kommer inte öppna mig nå mer....

De sa att jag öppnat mig 3 cm innan jag badade, men för mig va det inte värt nått...Jag öppnade mig till 3 med Harry oxå...så det va ju inte konstigt...Men jag var övertygad om att där va det stopp, min kropp kan inte mer...

 

Hade badat färdigt när klockan va 00:35...Så provade på lustgasen...provade aldrig den med Harry....tyckte inte om den då den fick mig att må dåligt...kräktes flera gånger, men det va skönt att ha nått att fokusera på när värken kom...

Låg mest bara och blundade hela tiden och va i min egen värld...Märkte inte mycket om vad som hände runt omkring mig...

 

Direkt efter jag har badat klart så gör de så att vattnet går...men inte blev jag possitiv för det...de gjorde ju det med Harry oxå och inte hjälpte det då, så varför skulle det funka nu.....

 

 

De sa åt mig att att ta tag i handtagen på sängen och dra när jag krystade, jag skulle inte skrika utan fokusera på att krysta....

Jag drog inte utan tyckte bättre om att trycka bort handtagen och struntade i att inte skrika för det kändes bättre när jag gjorde det :)

Och det funkade ju det oxå :)

 

För 17 minuter senare sa de åt mig att det va dags att jag öppnade mina ögon för nu nu kommer barnet ut :)

03:47 Kom den underbaraste pojken upp på mitt bröst, och bajsar på mig :)

 

 

......................................................................................

 

Jag får dela upp berättelsen i 2 delar då det kommer bli väldigt långt annars....

Del 2 kommer imorgon....